Resa till Florida 2005

9/6 2005

i tar taxi ut till Arlanda för att göra vad vi tror ska bli en riktigt häftig resa. Vi ska bila runt Florida. Redan när vi åker ut känns det som att vi har för mycket packning med oss.

Resan känns bra planerad. Vi börjar med parkerna runt Disney World, sedan ca en vecka i Tampa (jag ska jobba), därefter några dagar i Naples, sedan ut till Key West för att till slut avsluta med nästan en vecka i Miami Beach. Alla hotell har vi bokat via nätet. De ser ju bra ut på bild, det ska bli spännande att se vad verkligheten säger.

Flygresan till Tampa via New York går bra. Vi hade redan hemma bokat en hyrbil via hyrbilsbolaget Alamo. När jag står vid disken för att hämta bilen får jag den obligatoriska frågan om jag vill uppgradera för bara $10 om dagen. Jag gör det och får en stor Toyota 4Runner. Den är skön att köra och passar bra in med alla andra SUVar som jänkarna kör. Allt ingår, till och med bensinen som finns i bilen. Jag kan rekommendera Alamo.

Första anhalten är Kissimmee som ligger nära Disney World. Vi lyckades köra ca 90 miles men det borde ha räckt med 60. Alltså tog vi en fantastisk omväg. Väl framme på hotellet kunde vi konstatera att Eccono Lodge inte motsvarar våra förväntningar. Det var ett riktigt sunk-hotell. Närheten till Disney World var i alla fall rätt.

10/6 2005

i åker till Disneys Magic Kingdom. Det är en av Disneys fyra parker i området. Parkeringen är enorm, det gäller att komma ihåg var man parkerat bilen. Vi köper biljetter ($205)och tar mono rail (som Axel Wennergren satsade sin förmögenhet på) till huvudentrén. Det första vi köper är regn ponchos, samtliga väderprognoser har lovat regn de tio närmaste dagarna.

Visst regnade det, men det gick ganska snabbt förbi och släppte därefter fram en skön och värmande sol.

Vi var till parken ända till kl. 23.00. Vi upplevde mängder av attraktioner. Skjuta lasergevär med Buzz Lightyear, vi åkte Space Mountain, en riktigt häftig berg och dal bana i mörker. Det var som ett rymdskepp som for fram i rymden. The Stich Experience, vi blev blöta i Splash Mountain, vi åkte Big Thunder Mountain Rail Road som var en häftig berg och dal bana i form av ett gammalt tåg. Pirates of The Caribbean hann vi med, det var otroligt stora utrymmen som de hade byggt upp där vi på en båt fick komma nära sjöslag och piratliv. Vi åkte Jungle Cruise som inte var något att ha. Vi gjorde flera saker mer eller mindre bra. Man kan verkligen spendera flera dagar här.

Kl. 15.00 stod vi tillsammans med många, många fler och väntade på att paraden skulle komma förbi. Det var klart häftigt att se alla Disneyfigurerna på parad i sina glasblåsor. Ännu häftigare var paraden kl. 21.00. Det var en helt annan parad, full av ljus och show. Kvällen avslutades med ett enastående fyrverkeri – Wow.

11/6 2005

 dag ska vi åka till Sea World i Orlando. Det tog ungefär en timme att åka dit. Ännu en gigantisk parkeringsplats att tappa bort bilen på. Dyrt inträde igen, ca $230. Vi började med att se en delfinshow. Jämfört med Kolmården var det ungefär samma tricks som delfinerna gjorde men oj vad jänkarna är bra på att göra show av det hela.

En riktigt häftig berg-och-dalbana var ”Kraken”. Den är hög som ett 15-våningshus och kommer upp i 105 km i timmen samt vänder passagerarna upp och ned hela sju gånger. Den var klart åkvärd. Johanna och jag åkte den tre gånger. Kolla deras video här. En annan klart läcker attraktion var Atlantis som var en splashbåttur. Vi åkte 20 meter nästan rakt ner i vatten. Gissa om vi blev blöta?

Det som ändå imponerade mest var showen med späckhuggarna. De är verkligen stora: 6 meter långa och 4 ton tunga, ändå simmar de i nästan 50 kilometer i timmen. Vi hade tur, även om vi satt i ”Splash zone” så blev vi bara blöta om fötterna. De som satt två bänkar framför oss blev helt nerblötta.

Efter att ha tittat på hajarna ville Jessica hoppa på en studsmatta. Då kom regnet. Himlen fullständigt öppnade sig. Personalen stängde de flesta attraktionerna i väntan på att regnet skulle avta. Eftersom vi redan fått en heldag valde vi att åka hem när klockan var 17.00 och regnet fortsatte att ösa ner.

Väl tillbaka blev det en riktigt fin kväll med middag på en trevlig kinarestaurang.

12/6 2005

u ska vi se riktiga rymdraketer. Vi åker till Kennedy Space Center. Klart läckert att får se allt som man sett på TV fast nu på riktigt. Rymdfärjan byggs ihop i världens tredje största byggnad, bara Boeings hangarer och Pentagon är större. Fascinerande att se de riktiga Apollo raketerna och få höra den spännande historien om rymdkapplöpningen med Ryssland. Raketerna är verkligen stora.

Efter Kennedy Space Center ville vi ta det lugnt och se lite hav. Vi åkte till en trevlig stad med strand, Corall Beach. Ungarna badade för första gången i USA. Vi såg en dramatisk solnedgång samtidigt som vi fick ett bord på en trevlig restaurang vid vattnet. Tur-Johanna hittade en plånbok och fick $20 i hittelön. Horisontens solnedgång hade nu bytts ut till ett himlaspel bestående av blixtar och riktigt mörka moln. Mätta och trötta åkte vi hem i regn. 

13/6 2005

rlando ska nu bytas till Tampa. Sunk-hotellet byts mot en svit på Garden Hilton Inn. Det känns bra.

Vi passar på att ta en avstickare till Clearwater Beach innan vi tar in på hotellet i Tampa. Vi får några härliga timmar i solen och i vattnet. Denna gång badar vi i Mexikanska Golfen.

14/6 2005

ag jobbar på dagen samtidigt ligger Helén och barnen och njuter av solen vid hotellets pool. På kvällen äter vi gemensam middag med mina kolleger.

15/6 2005

ag jobbar på dagen samtidigt ligger Helén och barnen och njuter av solen på Clearwater Beach. På kvällen går vi till en park där det skall finnas alligatorer i vattnet. Vi ser inte en enda, inte ens en sköldpadda. Vi äter middag med mina kolleger på Subways.

16/6 2005

ag jobbar på dagen samtidigt som Helén och barnen går på Adventure Islands, en nöjespark i närheten.

17/6 2005

ag jobbar på dagen samtidigt ligger Helén och barnen går på Bush Gardens. Jag sluter upp ca 15.00. Även denna park tar ca $200 för en familj.
Här finns världens häftigaste berg-och-dalbana med ett fritt fall på 60 meter, den heter SheiKra. Johanna och jag åkte den två gånger. Vi åkte flera andra saker också men nu efter den femte nöjesparken så börjar man bli lite mätt.

Jag sätter Busch Gardens som den bästa parken, den hade mest att göra – både djur, mat, shower och åk-attraktioner.  

Anheuser-Bush som äger flera parker äger även Budweiser och därför bjuder de på två glas öl. Det gjorde oss glada.

18/6 2005

ransportdag, vi ska till Neaples. Bilresan tog ca 5 timmar. Hotellet var OK. Direkt efter incheckning tog vi oss till beachen och njöt av det fina vädret.

19/6 2005

i hade hört talas om en stor outlet-by i närheten så vi bestämde oss för att åka dit. Den hette Miromar Outlet och var riktigt stor och bra. Vi var där i sex timmar och shoppade massor av kläder och skor. Det enda negativa var att det hela dagen var ett fantastiskt väder, mer lämpat för beach än shopping.

Väl hemma ville vi äta italienskt och hamnade på en restaurang bredvid hotellet. Den hette Olive Garnden och visade sig vara riktigt bra. Fantastiskt god mat, fin miljö och trevlig personal. Till vår förvåning kom maten riktigt snabbt. En härlig avslutning på en härlig dag.

20/6 2005

essicas födelsedag. Efter en härlig morgon med uppvaktning och presenter till den nyblivna 12-åringen skulle vi ut till Everglades för att åka med de speciella båtarna och se på alligatorer. Vädret var dock inte alls som igår. På vägen mot Everglades ändrades regnet från duggregn till ösregn med blixtrar. När vi kom fram till informationscentret fick vi redan på att båtarna inte oroas för regn men vägrar att åka ut då det blixtrar, det är helt enkelt för farligt. Vi fick tipset om att åka speciella vägar för att se alligatorerna från bilen.

Sagt och gjort, vi följde hennes vägbeskrivning och till vår förtjusning så såg vi flera alligatorer i vattnet bredvid bilen. Då vi vevade ner rutan på bilen för att kunna ta kort kom det in massor av myggor i bilen. Klart irriterande.

Vi fick också tipset att åka ”loop road” som går rakt igenom ett område i nationalparken. Det var en liten väg som beskrivs av andra som klart sevärd. Så vi tog Loop Road. Vilket misstag. Det var i princip översvämmat hela tiden. Vi åkte genom enorma vattensamlingar och så inget alls för att träden var så nedtyngda av allt regn så att de skymde all sikt ut mot sidorna. Alla fantastiska djur som vi borde ha sett hade vett nog att hålla sig undan regnet. Vägen tog ca 1,5 timme att köra och vi mötte bara två andra bilar.

Kvällen avslutades med ett besök på Pizza Hut, beställt av födelsedagsbarnet. Vi fick god mat och till vår häpnad bra service. 

21/6 2005

ransportdag. Idag skulle vi göra vår längsta etapp. Vi ska till Key West.

USA består av ett gäng riktigt långa, riktigt raka vägar. En mängd skyltar varslar om alla människor som dött på vägen. Vi slutade räkna och slutade tappa respekten för skyltarna. Enda effekten de hade på mig var att jag funderade på hur de dött. Somnade de vid ratten? Så många?

Efter en lång men läcker bilresa kom vi till slut fram till Key West vid fem på kvällen. Vi åkte över 42 broar. Det var en häftig känsla att åka över en hög och lång bro över två hav som möttes. Atlanten och den Mexikanska Golfen möter varandra vid öarna mot Key West.

Väl framme var vi nyfikna på standarden på hotellet. Det första som slår oss att det ligger på totalt motsatta sidan av ön jämfört med var man ska vara. Ändå orkar de i broschyrerna som delas ut skriva att det ligger centralt i Key West, faktafel!

Personalen var jättetrevliga och tillmötesgående. Rummet var helt OK men luktade illa. Utan strul fick vi ett nytt rum som var utan lukt.

Då vi bodde på andra sidan city och det är ont om p-platser på ön så köpte vi ett tredagarskort på en cirkelbuss. Den gick två gånger per timme och stannade precis utanför hotellet, perfekt. Kostade $36 för två vuxna, barn under 13 år åkte gratis.

Första kvällen i Key West kom vi iväg ut lite senare än vi tänkt. Alla var hungriga och vi letade efter en trevlig restaurang, gärna vid vattnet. Vi klev av bussen utanför klassiska Sloppy Joes Bar. Efter att ha gått ett tag längs vattnet fastnade vi för en restaurang med en meny som verkade passa alla, Turtle Kraals. Bra service och god mat och priser över det vanliga. Vi upptäckte snart att det är klart dyrare här i Key West än i övriga Florida.
 

22/6 2005

rukost skulle ingå, det gjorde den men var helt värdelös. Bestod av kaffe i termos, utan mjölk men med ett antal olika Kellogs bars som tilltugg. Inget att ha.

Vi åkte in till centrum för att äta frukost där men klockan hade redan blivit 11.10 då vi kom fram. Ett besök på Dunkin Donuts blev lyckat tack vare en riktigt god kaffe latte till de vuxna, chokladmjölk till barnen och munkar till samtliga.

Idag skulle vi göra en turistgrej som Helén blivit tipsad om att göra, åka ut med en båt som har glasbotten. För $75 fick vi åka med Pride Of Key West för att se på livet under vattnet. Ingen av oss blev imponerade utan alla tyckte att det var både tids- och pengaslöseri. Men det var trevligt att komma ut på havet och vi fick höra en massa fakta om korallrevet utanför som i och för sig var intressant.

Resten av dagen spenderade vi genom att promenera runt i Key West mest populära kvarter vid nordvästra delen av ön. Vi tog en öl på Sloppy Joes och njöt av tillvaron. Det kändes ganska coolt att sitta i baren. Den är full av bilder och detaljer som har med Hemingway att göra.

Vi höll på att missa sista bussturen kl. 23.00 men lyckades kliva på bussen vid ett trafikljus trots att det inte är tillåtet. Sånt ger dricks till chauffören.

23/6 2005

ey West bjöd oss idag på ett strålande väder. Det passade mig perfekt eftersom jag bokat en dyktur. Vi åkte ut kl. 9.30, gjorde två dyk på korallrevet i Atlanten utanför och var tillbaka 13.15. Kostade $65 inklusive dykutrustning men utan mat. Tur att jag hade med mig en banan och en Yoghurt och dricka.

Väl tillbaka tog jag bussen till hotellet, Helén och barnen valde att stanna vid poolen för att beacherna inte är så fräscha. Sekunden då jag klev ombord började det ösregna. Över bussens kommunikationsradio hörde jag att det nu har regnat 20 dagar i sträck och att det bara regnar 40 dagar per år.

När regnet slutat kom solen fram igen och vi gick åter ner till poolen för att njuta av solen. Hungriga tog vi oss senare till city för att äta. Hamnade på en mysig restaurang på en bakgård med priser som inte riktigt motsvarade miljön och kvaliteten (Tropical Garden). Det blev en ordinär middag som ändå blev vår dyraste hittills. $105.

Därefter ville vi uppleva Sunset Celebration som de har varje dag vid solnedgång ca kl. 20.20. Vi promenerade längs vattnet tillsammans med en stor mängd andra som vill göra samma sak. Vi tittade på gatuuppträdanden på Mallroy Square och gick till Sunset Pier för att ta en öl och samtidigt se solen gå ned. Det var fint och mysigt. Sekunden efter att solen gått ned börjar folk hastigt lämna restaurangen. Vi tittade åt andra hållet och förstod varför: Ett riktigt mörkt moln var annalkande.

Vi bestämde oss för att ta bussen till hotellet. Väl på bussen kom det kraftigaste regnet vi varit med om än så länge. Förutom att vi åkte genom översvämmade gator fick vi till råga på allt uppleva ett direkt blixnedslag. Det small till ordentligt. Alla på bussen hoppade till och undrade vad som hände. Kraftfullt!

24/6 2005

esdag från Key West till Miami Beach. Tog ca sex timmar. Bra väder ända fram till Hampstead där vi tydligt såg en vägg av regn, som vi körde in i. Efter den kraftiga skuren på ca 30 minuter blev det riktigt bra väder. Vi hittade direkt till vårt hotell.

Vi hade alla höga förväntningar på detta vårt sista hotell, ett hotell i Hiltonkjedjan som heter Surfcomber Inn. Läget på hotellet var absolut i toppklass men rummet var inte bra. Det visade sig att rummet var riktigt litet, det minsta vi haft av alla hotell. Dessutom så var fönstret bara två meter från väggen på huset mittemot. Nästa dag bytte vi till ett lite större och bättre placerat rum.

25/6 2005

n härligt slapp pooldag med underbart väder. Det behövdes. Kvällen spenderade vi genom att promenera på den härliga Lincoln Road. Middagen blev sen, kl. 23.00 kom maten ut till oss.

Lincoln Road är skön, här ser man alla olika typer av människor. Stylade modell-wannabes, transvestiter, bögar, vanliga turister, skateboard-åkandes 35-åringar som ser ut som tonåringar, rullsridskoåkare, folk på lustiga cyklar, gatuuppträdanden, bodybuilders, plastikopererade bystdrottningar mm mm. Allt som ger uppmärksamhet verkar vara det som gäller.

26/6 2005

änk, redan den tredje dagen i Miami Beach! Har precis kommit till rummet efter några sköna timmar vid poolen. Ungarna lekte i poolen och tjatade till slut ner mig också. Det är kul att leka med barnen.

Vädret börjar bli lite mulet och vi bestämmer oss för att spendera resten av dagen med att utforska Miami Beach via bil och sedan åka till Fort Lauderdale för att se de fantastiska husen i Palm Beach.

27/6 2005

dag har vi haft en fantastisk dag. Vi tog bilen till Key Largo (ca 1,5 tim) och simmade med Delfiner på Dolphins Plus. Det fanns två alternativ att välja mellan, Natural eller Structured swin. Vi valde structured vilket innebär att vi inte simmar fritt med dem utan istället får dem att göra ett visst antal beteenden. Allt bokade vi i förväg från Sverige och det var tur det för det var fullt ganska länge.

Först fick vi en genomgång av delfinerna som fanns i poolen och sedan fick vi i par hoppa ner i poolen och göra olika saker som t.ex. klappa dem, åka med dem genom att hålla deras fenor, de satte sina nosar mot våra fötter och sköt oss genom vattnet som om vi var Superman. En mäktig och spännande upplevelse, djuren är riktigt starka och snabba. Delfinhuden var len och mjuk. Totalt tog det ca två timmar och det kostade $650 för oss fyra. Vi var i vattnet ca 20 minuter med delfinerna.

Efter delfinupplevelsen var vi lite hungriga och stannade på en Shellmack som hade en Blimpieavdelning där vi köpte goda mackor. Vi frågade efter närmaste strand för att hitta en fin miljö att äta maten vid.

Efter att ha följt vägbeskrivningen hamnade vi i en State Park som kostade $6 för oss alla. Det var inte så mysigt alls men vi hittade en parkbänk att äta maten vid. Därefter la vi oss på den lilla stranden som bestod av korallrester. Johanna och jag dök med cyklop en hel del medan Jessica och Helén solade.

Då Johanna och jag kom upp ur vattnet blev himlen snabbt alldeles mörk, nästan svart, och det började blåsa en hel del. Vi bestämde oss för att vi hade fått nog av stranden och packade ihop och gick till bilen. Precis då vi startat bilen började det regna kraftigt. På vägen från Key Largo åkte vi genom det häftigaste regn jag någonsin upplevt. Sikten var ca 70 meter och trots att vindrutetorkarna gjorde sitt bästa så räckte det inte för att göra sikten bättre. Vi körde ca 50 km/t.

Vid Florida City åkte vi in i en stor outletby, Prime Outlet, där vi köpte en hel del märkeskläder för ca 30 % av svenska priset. Nike skor, Levis jeans, kläder från GAP mm.

Nu var klockan redan över åtta på kvällen och vi drog mot Miami Beach och hoppades att kunna äta på vägen. Efter att ha tankat både bilen och våra magar slutade dagen med att glida längs Ocean Drive för att titta på alla hus, ljus och människor som gör sitt yttersta för att synas. Ungarna slutade kvällen med att spela biljard på hotellet.

28/9 2005

en sista dagen ville vi bara ta det lugnt vid poolen och sedan äta gott på kvällen.

Poolen bjöd på bra väder ända fram till 13.00 då det hastigt började regna. Helén och Jessica gick upp till rummet men Johanna och jag lekte i poolen trots regnet. Det regnade inte så mycket och vi var ju ändå blöta…

Efter en timme slutade det att regna och solen kom fram igen. Helén och Jessica kom ner igen och vi fortsatte att sola. Jag gick till Burger King och köpte lunch till alla vid tre tiden. Det var riktigt gott. Sedan gick vi upp till rummet och gjorde oss fräscha för sista kvällen på stan.

Först åkte vi, på rekommendation, till Bayside i Miami men det var inget att ha så vi fortsatte till Little Havanna. Där har de flesta av Miamis ca 700 000 kubaner bosatt sig. Vi åkte igenom stadsdelen utan att bli imponerade. Tydligen ska man spendera tid där för att insupa atmosfären. Det bygger på att det är bra väder så att de gamla kubanerna går ut ur sina hus och skapar just den atmosfär som vi ville se.

Sedan åkte vi tillbaka till Miami Beach via några lyxområden på några öar som förbands med broar. Så många fina hus, så många fina båtar. Här finns det folk som tjänar klart mer än snitt.

Vi lämnade bilen till personalen på hotellet, det känns lite lyxigt att bara lämna den och få den parkerad, och gick ut för att ta vår sista middag här. Vi hade bestämt oss för bruscetta till förrätt och sedan pizza. Ganska snabbt hittade vi en restaurang på Lincoln Road som passade oss. Då vi fått vår dricka kom det ett riktigt kraftigt ösregn. Det var som om någon hällde hinkar med vatten på det tunna parasollet som vi satt under. Det stänkte rejält på oss och personalen hjälpte oss med paraply så att vi kunde ta oss in i restaurangen istället för att vara ute. Vi kunde inte annat än att skratta åt situationen.

Väl tillbaka började vi packa för att vara klara att lämna hotellet på morgonen efter. Till vår stora förvåning fick vi plats med allt utan problem. Det fanns till och med plats kvar i väskorna. Halv ett på natten la vi oss.

29/7 2005

u sitter vi på Miami International Airport och väntar på flyget till New York och sedan till Stockholm. Personalen vid incheckningen var riktigt dåliga på service men till slut fick vi hjälp och kunde gå genom säkerhetskontrollen. Av med skorna, ta fram datorn och videokameran, igenom scannern, av med bältet och igenom igen. Phu… Sedan var det bara att packa ihop grejerna och ta på sig kläderna igen. Nu har vi 3 timmar och en kvart till New York, 1,45 väntetid och sedan ca 8 timmar till Stockholm.

Det var riktigt smidigt att lämna tillbaka hyrbilen från Alamo. Vi ställde bilen på avsedd plats och fram kommer det en kille som scannar av en streckkod och säger att allt nu är klart. Bara att lämna bilen och ta bussen till flygplatsen. Tog minimalt med tid. Riktigt bra. Totalt har vi kört 1 800 miles, det motsvarar ca 290 svenska mil.

Det ska bli skönt att komma hem. Även om allt har varit bra och trots att vi haft ett riktigt bra program med flera häftiga upplevelser så gäller fortfarande att borta bra men hemma bäst. Nu ser jag fram emot bra väder hemma och mycket tid på båten tillsammans med familjen.

Men så lyckligt slutade inte sagan… Väl på vid gaten på Miami flygpalts fick vi reda på att planet skulle bli försenat en timme. Tråkigt nog var det bara att vänta. Det fanns inga affärer att handla i så det var lite tråkigt. Sedan kommer beskedet att planet blir ytterligare försenat. Det är dåligt väder och de får inte lyfta. Jag frågar hur det blir med vårt Stockholmsplan från New York och de säger att vi kanske kommer att hinna.

Ännu lite senare säger de att planet ska gå kl. 17.50 vilket var om tre timmar. Nu är vårt plan till Stockholm helt kört. Kanske kan de få med oss till Amsterdam senare på kvällen men de kan inte göra något nu utan vi får se vad som händer. Då frågar jag en som ser ut som en pilot och står vid disken om det finns affärer utanför som man kan handla i. Han säger att det går bra bara jag har mitt boarding pass med mig. Vi går hela familjen och köper en kopp kaffe på Starbucks och spelar lite kort. Helén och Johanna letar affärer. En timme senare går vi tillbaka till gaten och upptäcker att planet redan lyft – Utan oss!

Jag går tillbaka till incheckningen och lyckas få biljetter till ett plan som ska gå kl 18.00., nu var klockan 16.20. Vi går alla i lugn takt till gaten, det är ju ca 1,5 timme kvar. Väl framme ser vi till vår förvåning och bestörtning att inga passagerare är kvar, alla har gått ombord och planet ska snart lyfta. Vi kommer raskt ombord och sedan är vi i alla fall på väg till New York.

Vi landar i New York ca kl 20.00. Jag fick tipset att gå till kundservicedisken för att få bästa plats. Med raska steg letar jag mig fram till den och upptäcker att ca 100 andra kommit på samma idé. Det är bara att ställa sig i kön och ha tålamod. Till min förvåning frågar lite senare en anställd om jag vill få skjuts till en kortare kö. Vi är tio stycken som får åka på två elbilar till ett annat ställe. Som lök på laxen så får vår bil motorstopp. Vi passagerare kan inte annat än att skratta åt eländet.

Efter att ha köat i ca 30 minuter blir det min tur. Precis då jag kommer fram ropar en person bakom disken till de som jobbar där att det nu inte finns några fler hotellrum att uppbringa. Det känns nu som att det bara blir sämre och sämre. Jag lyckas vädjande tjata till mig ett hotellrum med motivationen att jag har barn. Nästa plan till Stockholm går i morgon men det är fullt. Vi får stand by biljetter. Vi får även 72 dollar att köpa middag och frukost för. Vi blir lite glada då vi ser att det är ett Hilton hotell vi ska bo på. Klockan är nu 22.05 och kl 22.00 stänger alla restauranger utom en. Dålig timing!

Vi följer vägbeskrivningen till hotellet. Vi kliver in på bussen som det står Hilton Newark Airport och är glada att få komma till ett fräscht hotell. Efter ca 10 min är vi framme och ska checka in. Då säger portieren att vi är på fel hotell, vi skulle tagit bussen som det stod Newark Gateway på. Hur skulle vi kunna veta det? Han ringer efter en taxi åt oss. Efter 20 minuter blir vi ännu mer sura och tar bussen tillbaka till flygplatsen för att sedan ta rätt buss till rätt hotell.

Ytterligare en halvtimme senare kommer vi till Hilton Newark Gateway. Där får vi det tveksamma nöjet att stifta bekantskap med Jackie Bell som står bakom disken. Jag lägger fram vouchern från flygbolaget med mitt guldkort ovanpå. Det första hon snäser till mig är att guldkortet inte går att använda. På en gång hörs det att hennes attityd är klart kundovänlig. Sedan började hon bläddra bland papper, titta på andra gäster samt ibland trycka på datorn. Under tiden får personen efter oss i kön ett rum av den andra personen bakom disken. Då jag frågar om hon inte hittar oss får jag inget svar eller reaktion. Hon fortsatte att bläddra bland flera papper så jag säger att vi bara är fyra, då blir hon förbannad och tycker att jag beter mig fel som gäst och säger att hon minsann kan se till att vi blir inbokade på ett annat hotell. Då sa jag att jag är kund och skulle uppskatta att hon kommunicerade med mig. Då sa hon att hon inte behövde min attityd. Då jag frågade om hon var chef så sa hon att hon var det. Det här går inte alls i linje med mina erfarenheter av Hiltons personal.

00.20 lyckades vi till slut lägga oss. Sura, trötta, arga och fundersamma inför morgondagen. Kommer vi på planet till Stockholm tro?

30/7 2005

ågra timmar i New York! För att utnyttja dagen hade vi satt väckarklockan på 8.30. Efter att ha gjort i ordning oss och ätit frukost tar vi tåget till Manhattan för att ta oss till Empire State Building. Det är ca 45 minuters kö men vi är alla vid gott mod så det går bra. De första 80 våningarna är ganska häftiga att ta sig upp med den gamla hissen. De sista sex sker med en annan hiss. Väl uppe på observatorieplanet är utsikten enastående. Det är massor med folk så det är rätt så trångt om bra utsiktsplatser. När alla är nöjda med att se Manhattan från 320 meter tar vi oss ned till marknivå för att shoppa lite innan vi åter ska ut till flygplatsen. Det blev skor och kläder.

Jag är återigen fascinerad av New York bornas fantastiska ovilja att ge bra service. Deras attityd är så slapp och oengagerad att de borde skämmas. Dessutom ger de ofta direkt felaktig information. T.ex. vid frukosten frågade jag om det fanns toast och fick till svar ett petande bland de andra brödsorterna som fanns framme. När jag senare beställde toast av en annan servitris gick det bra. Då jag senare bad om fler baegels frågade hon om vi verkligen måste ha fler, då vi sa ja sa hon att hon då blev tvungen att gå hela vägen till köket för att hämta… Suck. Ett annat exempel på skrämmande service var då vi på tågstationen skulle åka tillbaka till hotellet. Vi frågade i biljettkassan om vilket spår tåget skulle gå från. Hon sa att det inte var planerat ännu och att vi fick vänta. Vi undrade var och hur vi skulle få informationen senare men fick inga vettiga svar. Då fick jag tag i en annan anställd som genast sa att det gick från spår tre om en minut. Gissa om vi fick fart på benen. Vi hann precis.

Trots att planet är knökfullt lyckas Helén få personalen att ordna platser till oss alla. Jag tror de såg en desperat mors ögon och insåg att de inte hade något annat alternativ. Vi fick utspridda platser men är i alla fall alla ombord och äntligen på väg hem. Ingen av oss kan rekommendera Continental. Nu återstår att se var vårt bagage är.

Flygtrippen New York till Stockholm gick bra. Tyvärr kunde ingen av oss sova speciellt bra. Värst var Jessica som inte sov alls. Totalt var hon vaken 36 timmar innan hon somnade i sin egen säng.

Väl framme på Arlanda kommer nästa suck, det tog drygt en timme för oss att gå igenom passkontrollen. Tänk att de inte kan vara mer effektiva. Två pers tog hand om ett enda flygplan på drygt en timme. Hur lång tid hade det tagit om två plan landade? Bagaget stod och väntade på oss. Nu längtade vi hem till vårt eget hus!

Summering

ag kan starkt rekommendera andra att göra samma resa. Det var läckert att få vara med om så många saker och få åka runt i Florida. Allt strul vi råkade ut för gjorde resan extra spännande. Det omväxlande vädret får man räkna med om man åker på sommaren. Det kunde vi stå ut med. Skulle jag göra om resan igen skulle jag läsa på mer om de olika ställena och förbereda mig mer för att kunna dra maximal nytta av tiden.

Hoppas läsningen var njutbar – det var resan!

Kaj Hattenhauer

Maila mig om du har kommentarer eller frågor.

Tillbaka